Ligusterns historia
Ligustern har en mycket lång historia som prydnadsväxt. Eftersom ligustern har vuxit vilt i Europa under en lång tid är det föga förvånande att just ligustern upptäcktes redan i ett tidigt skede. Ligustern har dock också genomgått en intressant utveckling som prydnadsväxt sedan dess.
Det är svårt att fastställa hur länge ligustern har vuxit i vår del av världen. Man vet dock att ligustern uppskattades redan av de gamla romarna. Romarna använde liguster framför allt för formklippning. Eftersom ligustern har relativt små blad, kunde romare som var kunniga inom formklippning i stor utsträckning kontrollera växternas slutliga utseende. Dessa romare var dock högst antagligen tvungna att beskära växterna oftare än trädgårdsentusiaster i dagens läge. Romarna använde sig antagligen av vanlig liguster (Ligustrum vulgare), eftersom den är en inhemsk häckväxt i Europa som lätt kan växa tiotals centimeter per år. Ligusterns ursprungliga livsmiljö sträcker sig praktiskt taget över hela Europa. Ligustrar förekommer vilt från Irland till Västasien, och från södra Sverige till Nordafrika. Inom Europa finns det enbart ett område där ligustern inte växer, nämligen i de nordligaste delarna av Skandinavien, vilket beror på de stränga vintrar som förekommer där. Detta betyder dock inte att ligustern skulle vara en olämplig växt för kallare områden: ligustern tål nämligen temperaturer kallare än -30° C, och är således en av de mest vinterhärdiga häckväxterna i vårt sortiment. Detta har också bidragit till ligusterns tidiga popularitet som trädgårdsväxt, eftersom den överlevde kalla vintrar utan omfattande problem. Även om det hände att ligustern drabbades av frostskador och bladförlust, återhämtade den sig vanligtvis från detta våren därpå. Trädgårdsmästare bekantade sig således redan i ett tidigt skede med ligusterns kraftiga och flexibla karaktär.
Hur länge har ligustern använts som prydnadsväxt?
Det dröjde dock ett tag innan man i stor utsträckning började använda ligustern för anläggandet av avgränsande häckar. Detta beror inte minst på att prydnadsodling under flera århundraden var något som enbart de allra rikaste människorna hade råd med. Avgränsande häckar var inte helt oförekommande: särskilt på landsbygden använde man sig av häckar för att hålla betande boskap och inkräktare borta från grödorna, men växternas utseende spelade en mindre viktig roll. Viktigare var däremot att häckväxterna var torniga och att de blev tillräckligt höga för att man inte lätt skulle kunna ta sig över häcken. På grund av detta var slån eller hagtorn – som i själva verket fortfarande är populära häckväxter på landsbygden – mer logiska val än liguster. Under andra hälften av femtonhundratalet blev vanlig liguster dock en populär växt i brittiska prydnadsträdgårdar. Detta beror delvis på att vanlig liguster är den enda ligustersorten som är inhemsk på de brittiska öarna. Vid den här tiden var ligusterhäckar fortfarande främst relativt vildväxande, och motsvarade således ligusterns naturliga växtsätt till utseendet. Senare upptäckte trädgårdsmästare dock att ligustern också lämpar sig utmärkt för mer stramklippta och formella häckar. Denna utveckling började ta form under artonhundratalet, och sammanföll med upptäckten att ligustern kan bidra med en hel del avskildhet i trädgården tack vare sitt välförgrenade växtsätt och det faktum att den är en halvt vintergrön häckväxt. Runt den tiden började en annan ligustersort, nämligen bredbladig liguster (Ligustrum ovalifolium), överta den vanliga ligustern i popularitet som trädgårdsväxt. Trädgårdsmästare upptäckte att denna sort i allmänhet behåller fler blad på vintern och är något lättare att beskära i raka former, eftersom dess blad är mindre till storleken.
Ligusterns utveckling som prydnadsväxt
Ligusterns historia i modern tid
Efter andra världskriget rådde stor bostadsbrist i större delen av Europa. Som en påföljd av detta uppstod många nya bostadsområden på 1960- och 1970-talet, där man började fästa allt större vikt vid husens och trädgårdarnas utseendemässiga egenskaper. Detta ledde i sin tur till ett nytt uppsving i ligusterns popularitet. En ligusterhäck kräver nämligen inte mycket skötsel för att den ska förbli vacker året runt. Det faktum att ligustrar är relativt snabbväxande häckväxter innebär att man snabbt kan åstadkomma häckar som kan göra nybyggen mer attraktiva. På så sätt blev ligustern en av de mest populära häckväxterna i Europa.
I och med denna utveckling blev ligustern i själva verket så vanlig att många människor tröttnade på den under de påföljande decennierna. Det fanns alltså en tid då ligustern tappade i popularitet, men i dagens läge är detta ett minne blott. Detta beror delvis på att diverse odlare har framställt vackra varianter av befintliga ligustersorter. Gulbrokig bredbladsliguster (Ligustrum ovalifolium 'Aureum'), som präglas av gulkantade blad, är ett praktexempel på detta. Vintergrön liguster (Ligustrum vulgare 'Atrovirens') uppstod däremot som ett resultat av jakten på en variant av vanlig liguster som med större sannolikhet behåller sina blad över vintern.
Under de senaste åren har vi också märkt att människor i allt större utsträckning har fattat tycke för ligusterns mångsidighet. Även om ligusterhäckar fortfarande oftast beskärs i strama och höga former, har ligusterhäckar med ett mer lantligt utseende blivit allt vanligare i trädgårdar som erbjuder tillräckligt med utrymme för detta. En ligusterhäck som beskärs mer sällan kommer att blomma med en riklig mängd vita blommor, vilket gör trädgården till en lockande plats för fjärilar, bin och andra insekter. Fåglar älskar för övrigt också ligustrar. De gillar att bygga sina bon mellan växternas grenar, och äter av bären som växer fram på blommande ligusterhäckar under hösten.