Tujans historia
I dag är tujan, som även kallas för livsträd, främst känd som ett vackert barrträd som ofta används som häckväxt. Det fanns dock tujor på jorden redan långt innan man började plantera prydnadsväxter. Därför tänkte vi att det vore intressant att ta en närmare titt på tujans historia. Här kan du läsa mer om hur dessa exotiska växter, som tillhör cypressfamiljen, har hittat till våra europeiska trädgårdar, och om varför just vanlig tuja och jättetuja trivs så väl i vår del av världen.
De flesta barrträd som vi i dagens läge använder i trädgården har funnits med länge. Detta gäller också för tujan. Man har hittat fossil av växter tillhörande familjen tujaväxter som verkar vara från triasperioden. Detta innebär att växter som tillhör denna familj av barrträd har funnits på vår planet i minst 200 miljoner år. I dagens läge finns det enbart fem olika tujasorter. De två sorterna som omfattar alla underarter i vårt sortiment kommer från Nordamerika, medan de övriga tre sorterna har sina rötter i Ostasien. Det intressanta i detta avseende, är att de nu levande arter som tillhör släktet tujaväxter har ett utbredningsområde som inte är sammankopplat, vilket är mycket ovanligt. Även om det säkerligen är möjligt att tujor har förekommit vilt i Europa och Västasien, har man aldrig hittat fossil som skulle kunna fastställa att tujor har vuxit naturligt i dessa delar av världen. Man hittar dock fortfarande nya tujasorter med jämna mellanrum. Fram till nyligen trodde man till exempel att Sichuantujan var fullständigt utrotad, tills man år 1999 hittade ett litet antal av växten i sydvästra Kina. I detta avseende är tujan lik kinesisk sekvoja. Genom sitt långa liv på vår planet har tujan visat sig vara ett barrträd som man kan njuta av under flera års tid. De största och äldsta tujorna växer alla i det vilda i stället för i trädgårdar, men med dessa städsegröna häckväxter kan man garanterat åstadkomma en barrträdshäck som förblir praktfull i tiotals år framöver.
Tujan har funnits på jorden under en lång tid
Det faktum att tujan i dagens läge är en mycket populär växt i Europa beror i själva verket på en upptäcktsresande, nämligen fransmannen Jacques Cartier. Under sin tredje resa till Kanada, i mitten på femtonhundratalet, fick Cartier – med urbefolkningens hjälp – bekanta sig med de medicinska egenskaperna hos Thuja occidentalis (tuja 'Brabant' och tuja 'Smaragd' är underarter av denna sort). I Kanada tillverkade man också te av tujans barr, som visade sig innehålla cirka 50 milligram C-vitamin per 100 gram. Detta var det perfekta botemedlet mot skörbjugg för besättningen på Cartiers skepp, eftersom skörbjugg orsakas av brist på C-vitamin. Du bör dock undvika att äta av tujans olika delar, eftersom alla delar av tujan är giftiga. Särskilt barren innehåller stora mängder giftiga ämnen. Barren är i själva verket så giftiga att betande nötkreatur oftast inte överlever om de äter av barren. Trots detta har tujan redan länge använts för att behandla olika sjukdomar. Ett exempel på detta är att man har tillverkat salvor gjorda av ett extrakt från tujan som kan användas för att behandla vårtor och svampinfektioner. Man har också bevisat att tujan har antivirala egenskaper. Dessa medicinska egenskaper, samt dess livslängd, har lett till att tujan på flera språk kallas för ”livsträd”. Dessutom innehåller tujan ämnet tujon, en eterisk olja som används vid beredning av somliga alkoholhaltiga drycker. Det är dock inte främst tack vare sina nyttoeffekter som tujan har uppnått sin popularitet, utan snarare eftersom de är utmärkta häckväxter.
Från Nordamerika till Europa
Tuja i prydnadsträdgårdar
Under 1800-talet användes tujan fortfarande främst för sina medicinska egenskaper. Detta förändrades under seklets gång när människor upptäckte hur väl tujan tål beskärning. Så länge man inte beskär tujan längre än grenarna är gröna, kommer plantorna nämligen alltid att återigen skjuta nya skott. Dessutom är växterna städsegröna, välförgrenade och kan bli flera meter höga. Dessa egenskaper gör tujan till en idealisk växt för anläggandet av insynsskyddande häckar. Tack vare växtens naturliga, kägelformade växtsätt kan man i trädgårdar också ofta se fristående livsträd.
Förutom vanlig tuja (Thuja occidentalis) är jättetujan (Thuja plicata) också en mycket lämplig tujasort för anläggandet av häckar i Europa. Tuja 'Excelsa', tuja 'Martin', tuja 'Atrovirens' och tuja 'Gelderland' är olika arter av denna tujasort. Jättetujans bladverk glänser i allmänhet något mer än barren på vanliga tujor, men dessa tujor bildar för övrigt liknande barrhäckar. En annan stor fördel med tujahäckar är det faktum att de trivs så gott som överallt i trädgården: tujan växer väl i såväl soliga, halvskuggiga som i skuggiga lägen. Barren på vissa arter kan dock ljusna med tiden om de får mycket solljus.
Under årens lopp har tujan vuxit till att bli det näst populäraste barrträdet för anläggandet av häckar i många europeiska länder, efter idegranen. En fördel med alla livsträd som i dagens läge används för anläggandet av häckar, jämfört med idegranen, är att tujorna växer lite snabbare och således bildar höga häckar relativt snabbt, även om tuja 'Smaragd' inte växer avsevärt mycket snabbare än idegranen. Vad beträffar tujor är valmöjligheterna många, eftersom de olika arterna skiljer sig från varandra i stor utsträckning och därmed erbjuder möjligheter för mer avvikande trädgårdsdesigner.